I helgen har jag fyllt 29. Jag har alltid tyckt om att fylla år. Jag får känna mig lite speciell och blir alltid uppvaktad av familj och vänner. Vi bjuder in till kalas och jag njuter, för det är min dag! I år hittade jag inte riktigt den känslan. Självklart var det fantastiskt mysigt när Oskar hade smugit upp på morgonen och dukat fram frukost. Jag blev ompysslad och vad glad hela dagen. Men det var inte så stort som det brukar vara. Kanske nästa år. Då fyller jag 30.

Annars har vi hängt på orienteringstävling i Lockhyttan, haft mys i stugan och njutit av solen. Vi har sett bäver, hackspett och hört göken och sjungit Lennart Hellsing. Det måste ha spelat ordentligt för honom när han skrev sina texter…

Här ska vi hänga i sommar! Vi flyttar in i helgen. Nu väntar vi bara på sommaren!

Jag tror att jag har blivit en bättre människa sen jag blev mamma. På många sätt. Men inte på alla. Men jag jobbar på det…

Så var det dags för årets 10Mila. Höjdpunkten för många orienterare inklusive mig själv…men till skillnad från andra år så följer vi det hemifrån i soffan via webb-tv. KFUM-tjejerna var grymma som alltid. Jag blev lite avundsjuk. Jag vill också springa stafett och springa snabbt och bli svettig och bli jättejättetrött. I natt ska Oskar springa 14 km. Det är hardcore. Jag och Erik har 10Mila-pepp här hemma och jag äter glass.

Undrar när jag ska lyckas sluta tjata om min bebis…men ett tag till måste det få vara ok. Idag är han exakt en månad. Nästan på minuten. Han föddes den 27 mars kl. 15.34. Han vägde 3300 g och var 49 cm lång, hur nu det kan vara så intressant för andra att veta. Men så var det! Så idag firar vi! Tänk vad många nya anledningar vi har att fira någonting. Oskar kom hem vid lunch för att gosa med oss. Erik har gosat hela dagen och jag ska snart dammsuga lägenheten. Jag är trött som ett as men satan vad jag har det bra!

Det är sjukt vad allt tar så mycket längre tid än vanligt. Att få in ett jädra kissprov till vårdcentralen innan kl. 14 kan ju nästan kännas omöjligt. Att öppna datorn för att skriva ner några rader ligger inte heller så högt upp på prioriteringslistan om Erik får bestämma. Men jag är nöjd så länge jag får gosa med min bebis och träffa mina vänner och hinna mysa med min pojkvän och gå kartpromenader i skogen. Inte så höga krav nu för tiden. I helgen var Erik på sin första orienteringstävling med övernattning på vandrarhem. Blöjbyte i barnvagnen och matning på TC. Lika bra att vänja honom på en gång. Mycket bestyr för en sån liten. Jag själv då…jag lyckades faktiskt få med mig tandborste och rena trosor. Inte illa.

Igår tränade jag…inte så mycket, men lite. Kände mig som en rehabtränande gammal kärring. Men men, det var skönt =) Snart är jag igång på riktigt!

Vi gosar med vår bebis och pysslar om varandra. Sen försöker vi hinna med lite annat också, men allt tar väldigt lång tid. Vi vill mest göra roliga saker…men ibland måste vi städa, tvätta o laga mat…men tvätta är rätt ok ändå, det är nog den roligaste hushållssysslan. Idag har vi promenerat i skogen och fixat lite i stugan där vi ska bo i sommar. Tävlingsfria helger ger utrymme till lite annat!

Tisdagen den 27 mars

För en vecka sedan födde jag vår son. Vi kämpade i nästan ett dygn innan han tillslut kom ut. Gång på gång går jag och Oskar igenom händelseförloppet, för jag minns inte allt. Men jag minns den fruktansvärda smärtan. Och känslan av att inte veta hur lång tid det var kvar. Fast jag har också glömt. Jag minns att Oskar inte lämnade min sida en enda sekund, att vi kämpade tillsammans hela tiden. Han gjorde allt som jag inte klarade att göra själv. Det var otroligt häftigt att känna hur vi samarbetade, ingen tvekan någon gång. Det var bara vi två. Men det var tufft och vi var trötta båda två. Jag minns att han berättade när barnmorskan började ta fram handdukar och förbereda för att bebisen skulle komma ut. Det var då det vände och jag faktiskt kände jag att vi skulle klara det. Sen hade jag problem med värkarna. De var för svaga sa de. Jag fick dropp som skulle hjälpa. Nu vill barnmorskan ha ut honom, men värken är ändå för svag. Jag hinner inte, vi måste vänta på nästa. Hon blir stressad och jag hör henne säga att den måste ut. Oskar står och ser hur pulsen sjunker. Det är jag som känner och jag som avgör. Allt hänger på mig. Vi väntar och väntar och ett tag tror jag att värkarna har upphört. Det var de längsta sekunderna i mitt liv. Jag vet inte hur lång tid det tog. Allt som tidigare känts diffust och dimmigt blev helt plötsligt glasklart. Jag kunde för första gången uppfatta allt som hände i rummet. Allt fokus på mig. Och så kom den. Jag tar i allt jag kan. Jag känner hur det blir varmt mellan mina ben och jag ser hur min bebis kommer ut. All smärta försvinner på en sekund. Men jag får honom inte till mig. Jag förstår att något är fel, för visst brukar de lägga bebisen hos sin mamma på en gång. Jag hör inget skrik…utom min egen röst som i panik skriker NEJ! De tar vår bebis och springer ut ur rummet och jag skriker till Oskar att han ska följa med. Han säger till mig att det är en pojke och att allt kommer bli bra. Jag hör ett barn skrika och Oskar kommer in med vår lilla son i famnen och lägger honom på mitt bröst. Han andas och mår bra. Vi börjar båda att gråta och jag är så lycklig.

Onsdagen den 28 mars

Jag vaknar 6.45. Min bebis ligger tätt intill mig. Han har sovit hos mig hela natten och han sover fortfarande. Det är en helt magisk känsla. Vi väntar på pappa som är på väg. Han är så liten och vi är hans föräldrar. Nu ligger han i min famn och sover, nybytt och nyäten. Det känns fortfarande overkligt…

Nu har jag checkat ut från jobbet…det känns lite tråkigt och ovant, men väldigt skönt. Det här blir något nytt. Nu parkerar jag på balkongen och njuter av våren.